Bobified

För någon vecka sedan var det äntligen dags. När jag läste boken kändes det som om den skrivna texten spelades upp som värsta hollywoodrullen i mitt huvud. Boken var som gjord för filmatisering. Så när jag hörde om att de skulle äntligen göra en film baserad på den gick jag igång på alla ventiler. Och nu var det då dags.

Filmen blev döpt till Shooter och hade sverigepremiär den 20 April. Som (nästan…ehum) alltid när man ser en flim baserad på en bok så blir man lite besviken. Allt som allt var det här en hyvens actionrulle, men jag hade snarare sett en sate som en 10-år yngre Brian Dennehy i huvudrollen. Mark känns så ung och opassande när jag tänker på karaktären enligt boken. Hela grejen med Bob Lee Swagger är att han är en bitter försupen veteran som håller på åldras men som fortfarande är det elakaste USA någonsin sett. Genuint white thrash hela vägen igenom. Klassisk antihjälte. Visst gillar jag Wahlberg men jag är ändå grymt ledsen över castingen här.

Storyn, något simplifierad och ändrad för att passa 2007 istället för 1991 kändes tyvärr något svag, framförallt i slutspelet då det hela degenererade till rent dravel. En bra början samt delvis underhållande actionscener lyfter dock upp den ifrån avgrunden där den annars skulle hamnat. 

Villigt erkänner att jag har svårt att förhålla mig till filmen , som antagligen märks här, på grund av mitt kärleksförhållande med boken den är baserad på. Jag vill att filmen skall vara bättre än den var medans den aldrig kunde bli lika bra som jag förväntat mig. Även om jag är osäker så tror jag att resultatet blir en negativ inverkan på betyget från min sida.

Filmen får nog en 2.5 islänningar av 5 möjliga.

Jag kan dock rekommendera er att läsa boken (Point of impact). Grym testosteronvåldsporr hela vägen igenom med inslag av ballistikonani (Hunter är HELT dum i huvudet emellanåt).

Och nu när jag läser genom texten så är det enda jag ser; "bok bok bok bok". Som Tolkiennötterna vid premiären av Härskarringen. Jag får be om ursäkt och lovar att försöka hålla mig till ämnet i framtiden. Kanske jag rentav borde ha recenserat boken och gett fan i att skriva en rad om filmen.

Eller "El Laberinto del Fauno" som den heter på orginalspråket (som skulle då vara spanska).

Inte riktigt vad jag förväntade mig måste jag säga. Jag visste ingenting om filmen när jag gick dit så jag förväntade mig väl en lite fantasyaktig sagorulle från filmaffischerna att bedöma. Lite lagom att gå och se med flickvännen och hennes syster. Som sagt, så blev det en överraskning.

Genom mycket visuella scener av våld håller regissören Guillermo del Toro åskådaren på helspänn genom hela filmen. Emellanåt går han lite väl långt, men på det stora hela kändes det som om man var tillräckligt spänd för att vara lättmottaglig för den känslopåverkan han utövade på publiken.

Rollbesättningen är gedigen och trots att vissa roller kändes en aningens överagerade så har man överseende med hänvisning till filmkulturskillnader mellan länderna.

Det fanns mycket riktigt mysiga koncept och visuella detaljer i filmen vilket får mig att vilja sätta klorna i Toros konceptskisser och arbete, men tyvärr så föll en hel del enstaka scener på dåliga specialeffekter. Lite förvånansvärt med tanke på hur trattlans bra specialeffekterna kunde vara i vissa andra scener.

Pans labyrint pendlar mellan vackert sagoberättande om övernaturliga varelser och äventyr och en brutal skildring av den råa verkligheten i Spanien efter Francos erövring och träffar mitt i prick i båda hänseenden. En omskakande påminnelse om en diktatur som ligger så nära oss i tid och rum men känns så långt borta.

Slutbetyget blir 4/5 islänningar.